Frihet?

Precis som då jag skrev om trygghet tänkte jag nu skriva kort om frihet ur en lite annorlunda synvinkel. Många kanske tänker att man pratar om frihet då det kommer till mänskliga rättigheter till exempel. Vi ska alla vara fria att leva ett gott liv, utom fara, i trygghet, med tak över huvudet, mat på bordet, frihet att välja religion, kläder, sexpartners... utan att någon inskränker på den friheten.

Men det är inte den friheten jag ska prata om. Utan en djupare tankegång som jag mött ofta under mina år av "uppvaknande" och framförallt inom de så kallade "hippiekretsar" där jag rört mig.

Det handlar om frihet inombords. Frihet i kärlek. Frihet totalt avskild från yttre faktorer.

Jag vet av många som i sitt uppvaknande kommer till en punkt då de vill vara totalt fria, och de ser det som det totala uppvaknandet. Fria från ett samhälle som klankar ner på dem, fria från materiella kedjor, fria från religion, fria från känslomässiga kedjor, fria från nära, dedicerade förhållanden... Inget i detta är "fel", men det finns något snedvridet i en del av detta som gjort mig konfys.

Jag såg en intervju med en skådespelerska och konstnär idag där just detta kom upp. Hon hade växt upp med "vetskapen" om att kärlek är kedjor som håller en tillbaka. Att man inte kan vara fri om man älskar och är älskad. Att det automatiskt leder till beroende, till en känsla av att vara fångad, och en känsla av ansvar och press.

Men hon, precis som jag, hade arbetat med tanken om att friheten är något vi känner inom oss. Och att älska och att vara älskad, att ha någon eller flera riktigt nära, inte tar bort från den friheten. Tvärtom.

Då man älskar, då man är i förhållanden, eller har familj, då kan man bli mer sårad än i vilken annan situation som helst. Då man är helt öppen och naken - då är man mest sårbar. Men det ÄR frihet, inte fångenskap. Du är fri att vara precis den du är, också med alla svagheter, och vara lika älskad. Du är fri att uppnå din fulla potential och ha någon vid din sida.

Livet är inte till för att undvika smärta och rädslor. Det är till för att övervinna dem och uppleva sann glädje, kärlek och FRIHET.

Vi kan inte skylla en känsla av fångenskap på samhället, eller på förhållanden, eller som i mitt fall just nu; kroppens svagheter. Friheten är inom oss och den kan ingen någonsin ta ifrån oss, om vi inte låter dem.

Jag brukar tänka den extrema tanken att om jag någonsin sätts i fängelse eller på annat sätt totalt hamnar i fångenskap - då ska jag och kan jag fortfarande känna total frihet. Det finns ingenting inom mig som någon kan ta ifrån mig, ifall jag inte ger bort det. Inte kärlek, inte respekt, inte frihet.

Detta tangerar också något vi diskuterade med familjen om systers och Sets upplevelser på Envision-festivalen i Costa Rica. Att vissa "extrem-hippies" pratade så mycket om att man MÅSTE ge upp allt man har, flytta ut på någon självförsörjande farm och hänge sig åt det för att vara fri, och för att vara sann. Men det är snedvridet.

Du behöver inte ge upp något alls för att vara fri. Och du kan hjälpa Moder Jord och dina medmänniskor med mindre saker du gör i ditt liv dagligen, utan att lämna hus och hem och familj för att bo i en hydda i djungeln. Du kan GIFTA DIG och ge upp öppna förhållanden och fri sex UTAN att bli fångad. Utan att förlora din frihet.

Du är alltid fri. Du är kanske inte rättvist behandlad, du lider kanske av ekonomiska svårigheter, relationsmässiga svårigheter, fysiska svårigheter. Du kanske har det för jävligt.

Men DU ÄR FRI. Och du har all makt att förändra ditt liv till det bästa - om det så "bara" är att inom dig själv känna frihet, kärlek, glädje och acceptans.

PS. Sådant som jag nu inser att jag är FRI att göra är att gå i kortkort, ha shorts, klä mig sexigt, visa magen, ha bikini... Sådant har inte varit självklart för mig, men NU är det!