Gastroskopi & rädsla & lättnad

Jag överlevde gårdagens gastroskopi. Förstås.

Men jag tänkte skriva om det hela. Kanske hjälper det någon att läsa om mina rädslor, och mina upplevelser. Kanske är det bara roligt för mig att ha ett minne sedan. Ett minne över något jag klarat av, trots mina rädslor.

Redan för ett halvår sedan då det var tal om gastroskopi så lovade en älskad människa att han skulle komma med mig till sjukhuset som stöd. Och hade det inte varit för det löftet hade jag nog inte ännu vågat mig på gastroskopi. Visst hade det gått riktigt bra att ha mamma med också :) Men jag är vuxen nu och det kändes bättre att ha en kärlek hos mig, det är en annan känsla helt enkelt.

Jag vet ju att åtgärden i sig själv inte är farlig. Det är faktiskt ingen stor sak. Men jag har svåra rädslor då det kommer till sjukhus, att vara helt utan kontroll, att ta medicin som jag inte vet hur jag reagerar på och jag är väldigt rädd för att vara ensam och övergiven i en så sårbar situation.

Det blev en väldigt kort natt inför fredagen. Nog sov jag några timmar, men det var en orolig sömn. Utan att äta och dricka for vi till sjukhuset och jag fick vänta en stund innan jag fick prata med en sjuksköterska, och byta om till sjukhuskläderna. Då lät det lite som att mitt stöd och min livlina inte skulle få komma in till uppvakningssalen förrän efter att jag vaknat, men jag gjorde klart att jag verkligen vill ha honom där så fort jag blir förd till uppvakningen.

Efter att vi väntat ytterligare en stund i väntrummet, jag i mina gröna sjukhuskläder och med en otrolig nervositet, blev jag taget in till åtgärdsrummet. Jag fick lägga mig ner och vänta på att få kanyl och de provade blodtryck och så vidare. Där var jag rädd. Jag ville bara somna och få det överstökat och jag grät och skakade.

En av sköterskorna kunde lite svenska och hon förklarade åt mig ungefär vad de höll på med. Men hon var ganska brysk och brydde sig inte så mycket om att jag var rädd. Men en annan snäll sköterska brydde sig däremot inte om språket utan stod bredvid mig och höll en lugnande hand på mig så länge vi väntade på att allt skulle bli klart. Det kändes som en evighet.

Till sist fick de in kanylen och narkosläkaren presenterade sig och sade att de sätter lugnande, vilket hör till narkosen. Jag märkte ingen stor skillnad. Det verkade vara något strul för plötsligt säger en sköterska att läkaren väntar utanför, och undrar varför jag inte sover ännu. Då sade någon annan sköterska att de trodde att han skulle vara på plats innan de sätter mig i narkos. Tydligen har de inte riktigt ett bra system för det hela. Men de gav narkosmedicinen i kanylen.
Något av det sista jag minns är att en sköterska sätter syreslangar över näsan. Och då säger en annan  sköterska att jag ska svänga mig på sida. Hon visste nog inte att jag redan höll på att somna. Det blev mörkt helt enkelt, men jag har en uppfattning av att de svänger mig eftersom jag då redan var helt utan kontroll över min kropp. Jag "kände" också att de satte något i min mun, och jag tror att jag gnydde av rädsla, fast det kan ha varit bara i mitt huvud.

Men "i nästa sekund" vaknar jag i samma sidoställning och det första jag ser då jag snabbt gläntar på ögonlocken är mitt stöd och min livlina som sitter bredvid mig och jag känner hans hand i min. En enorm lättnad sköljde över mig.

Jag sade väl något i stil med "ere fäädi tå?". Jag märkte att jag hade en syremask över ansiktet vilket var lite obehagligt, och så var det obekvämt, vilket jag påpekade. Det var för att jag inte hade någon kudde under huvudet, så det fixade kärleken.

Jag trodde att jag skulle åka in och ut ur sömnen en del innan jag riktigt vaknade, men faktum är att efter att jag vaknade somnade jag inte om, utan låg bara och blundade och vilade, helt oförmögen att orka öppna ögonen eller röra mig nämnvärt. Jag var bara så trött.

En sköterska frågade om jag mådde bra, och sade att jag skulle vila. Mammorna hade berättat att då mamma hade varit på gastroskopi frågade hon tusen gånger av Leena vad klockan var, i sin postnarkos-yrsel. Det kom jag ihåg och lät bli att fråga innan det gått en bra stund och jag orkade prata igen.

"Kanske jag kan fråga vad klockan är nu."
"Jag undrade riktigt när du skulle fråga."

Klockan var då lite över 9 så jag hade väl varit borta ungefär en kvart (gastroskopin tar bara 5-10 minuter) och hade vilat en kvart utöver det. Så det hela var minsann kort och koncist.

Så småningom orkade jag börja titta mig omkring, dricka lite vatten, och senare gå på toaletten och också få i mig lite mat. Jag hade med lite eget eftersom jag inte direkt äter bröd och bärsoppa och yoghurt.
Under gastroskopin sätter de lite luft i magen och den kände jag av som illamående. Men utöver det var jag bara darrig och trött. Så rädslan för enormt illamående och svindel och sådär hade varit i onödan. Jag hade dock (och har ännu) ont i munnen och halsen, vilket väl är förståeligt då de fört in endoskopet och hållit på.

Läkaren kom och pratade med mig också då jag ännu var väldigt trött och lite borta, men han gjorde klart att de inte hittat något värre fel. Lite gastritis kanske. Provbitar hade dock tagits och resultatet får man om några veckor.
Visst, det hade varit roligt att förstå bättre varför jag så ofta mår illa och har ont i magen - men ändå en lättnad att de inte hittade något farligt förstås. Nu gäller det väl att kolla över kosten (igen!) och lära mig separera panikångest-illamåendet från det fysiska illamåendet.

Ett par timmar efter att jag vaknat kunde jag byta om och åka hem. Jag hade klarat det!

Jag hade roliga crop circles - kroppcirklar efter det hela :P

Resten av dagen tog vi det riktigt lugnt, försökte äta så normalt som möjligt, och ta det lite försiktigt på darriga ben. Men jag kände mig stor och stark och lättad.

"Ensam är stark" kanske är en sanning, ibland. Men jag vet också att det är styrka att i svaga stunder kunna be om hjälp, och att våga lägga sig helt i någon annans händer. Jag är väldigt tacksam att jag fick göra det igår. Att någon tog emot mig då jag föll in i rädslan, och att någon var där då jag tog mig upp ur den. Hans hand i min då jag vaknade ur sjukdomsriket är värt mer än det mesta. Tack, tack, tack <3

Mjölkfri mango- och lakritsglass blev det på kvällen. Och då månen gick upp såg det ut som solnedgång bakom träden. Det var svårt att fånga i kylan och på darriga ben. Men en bättre bild fick jag iaf av månen senare då den stigit på himlen.

Och nu är det en ny dag och jag har en sak mindre att vara rädd för, och desto fler att se framemot.

Ljus och kärlek!