Gastroskopi & stillhetssökande

På fredag ska jag på gastroskopi. Med narkos. Det är ingen stor grej, jag vet ju det. Men för mig är det en enorm grej. En riktig utmaning. Jag kämpar med mina rädslor på nätterna, och det hela skrämmer mig verkligen.

Det ser ut som att jag får ha någon jag älskar hos mig då jag vaknar upp - och det är det viktigaste. Då kan jag landa och släppa taget och låta någon annan ta hand om mig. Jag har ett enormt stort kontrollbehov, vilket är orsak till en del av mina rädslor, och resultatet av en del rädslor, men att få ha en älskad med mig gör att jag lättare kan låta allting flöda och jag vet att jag inte behöver vara i kontroll. Någon fångar mig om jag faller.

Innan dess försöker jag mitt bästa att finna inre stillhet, och jag försöker städa i mitt hem så allting är klart och fint och bekvämt till fredagen. Så jag bara kan vara.

Igår lussade två flickor åt mig och spred ljus i mörkret. Och en vän påpekade att det minsann verkar som att jag har änglar som ser efter mig - och att de nog kommer med mig på fredag. Det vet jag. Jag har full tillit till änglarna, det är nog mer problem att finna balans med mina jordeänglar.

Men jag försöker ha tillit också till mina drömmar. En natt drömde jag om en björn på min gård. Och en utter, en hermelin, en mink och en räv i mitt hus. Det var vilda drömmar, men jag tar djurens närvaro som en trygghet.

Jag är inte ensam, jag är inte ensam, jag är inte ensam.