Ske Guds vilja...

Jag drömde inatt att jag skrev ett långt och fint blogginlägg med just den titeln. Synd att man inte kan köra copy-paste efter en dröm, då jag så ofta skriver i drömmarna och önskar jag kunde få läsa efteråt. Många gånger tror jag att jag skriver riktigt bra i drömmarna.
 

Men jag vet att texten handlade om andlighet och religion (ja, jag separerar dessa). Jag antar drömmen föddes på grund av mina tankar att gå på en söndagsgudstjänst nångång. Jag har aldrig varit. Bara tvångsmässiga skolgudstjänster, tills jag skrev ut mig ur kyrkan så fort jag fyllde 18.

Även om kristendomen är den religion som präglat min uppväxt här i Bibelbältet - inte hemifrån då, men via skolan och omgivningen - så är det en av de religioner som känts mest främmande. Som barn försökte jag till och med gå i söndagsskola, för att vara som de andra, kanske i ett sökande efter en andlighet, men redan då kändes det obekvämt och fel.

Jag hittade sent omsider min egen andliga tro, helt frånskild från religioner, dogmer, ismer. Min tro är fri, och helt baserad på egna känslor och upplevelser. Och eftersom den är så fri så har t.ex. kristendomen, Bibeln och kyrkan känts trånga, och jag har haft rentav negativa, arga känslor inför dessa. Kyrkor har jag alltid tyckt är vackra byggnader, men de har gett mig en obehaglig känsla. Guds hus har alltid varit överallt, fritt, och ingen har någonsin kunnat förmedla Guds budskap bättre än någon annan (eller än jag själv).

Jag säger "Gud" nu, för enkelhets skull. Normalt kanske jag kallar detta för "Alltet" eller "Universum", men vafan (hehe) - det är ju bara ord. Och kanske är det dit jag vill komma med dessa rader - och med raderna jag skrev i drömmen.

Jag känner mig kallad av änglarna att möta människor och deras tro med mera acceptans, förlåtelse och förståelse. (Varför finns det storslagna historier om möten med änglar - då vi alla kan prata med dem varje dag? Igen, det är bara ord - "änglar", "guider", "andar", "gudar", "krafter"... Böner?)

Jag tror att vi alla har en inneboende andlighet, att vi är större än vi tror. Jag tror på själen, och själens boning bortom den här fysiska världen. Jag tror också på vetenskapens fantastiska magi i hela sin konkreta uppenbarelse, och jag tror att dessa kommer att mötas nångång.

Men jag tror att religioner, baserade på dessa religiösa skrifter, är skapade av människohänder, med de erfarenheter och sammanhang och det förstånd de hade just då. Historierna har berättats i tusentals år, tolkats och översatts i många omgångar, och rensats på opassligheter enligt vad den tidens makthavare önskade. Men jag tror historierna i grunden har mycket att berätta om människans psyke - och kanske också om andligheten bortom psyket. Inte bara Bibeln alltså, utan också de andra religiösa skrifterna runtom i världen. Det känns nämligen många gånger så att Gud inte skapat oss till sin avild, utan vi har skapat "honom" till vår. Där finns säkerligen mycket att fundera på då det kommer just till den saken.

Jag försöker hitta tid att komma mig igenom Jordan B. Petersons många, många timmar av Biblical Lecture Series på YouTube. Från en psykologs synvinkel går han igenom dessa historier och fenomen på ett mycket intressant sätt - och jag tror att där via kan jag förstå dessa texter bättre än genom att försöka läsa felöversatta tolkningar utan sammanhang.

Jag antar att nu då jag står stadigt rotad i min egen andlighet så kan jag försöka känna på dessa andra religioner och kanske hitta likheterna med min egen andlighet. Och blir jag riktigt upplyst kanske jag också kan hitta förståelse för varför människor tror så bokstavligt på sådant som går emot allt det jag känner är "rätt".

Kanske tar jag mig till en gudstjänst för att se vad som sägs i dagsläget. Kanske av en yngre präst, kanske någon jag rentav kände en gång. Finns det någonstans vi kan mötas, i andlighet, men utan alla dessa människo-ord, som är så långt från Guds vilja och mening?