Arbetar du heltid med konsten?

Det är en fråga jag får ganska ofta. Senast vid lokala konstnärsbutiken. Men samtalet utvecklas oftast likadant.

- Arbetar du heltid med konsten?
- Jo, jag försöker. Jag gör lite olika saker förutom måleriet; skriver, fotar, gör hemsidor och så vidare.
- Wow, det måste verkligen vara tufft att leva på konsten.
- Det gör jag inte.

Jag sade inte att jag lever på min konst. Det var inte det frågan var. Jag arbetar typ heltid med den. Men den försörjer mig inte ännu. Jaja, heltid är relativt. Jag arbetar inte 8-16 men det är beside the point, liksom.

Jag är alltid ärlig med det. För det känns ofta som att människors första reaktion är att de blir imponerade, och fascineras av den där fantasifulla, kreativa tillvaron. Men det är oförtjänt, det är inte verklighet.

Det är tufft, ja. Det är så tufft att det inte går. I alla fall inte om man inte säljer tavlor för tusenlappar varje månad, och ställer ut på stora gallerier, eller säljer tusentals böcker. Och där är jag inte ännu.

Jag önskar FPA skulle se de här diskussionerna ibland. Och våra politiker. Jag arbetar heltid. Ingen småtjuv. Så som jag skrev i det här inlägget. Egenföretagande uppmuntras - men understöds inte. Det är en konstig (o)balans i det hela.

Men det är värt det. Jag älskar mitt arbete.

Beställningsarbete är på staffliet och nu ska jag dessutom prova en helt ny sak. Nämligen att sätta ihop min egen kilram och spänna fin linneduk på. Så gör "riktiga" konstnärer. Men det är jävligt mycket dyrare än att köpa färdiga dukar. Och om jag blir kär i detta kommer mina tavlor att bli dyrare. Men jag är trött på färdiga dukar som inte alltid håller kvalitetsmåttet. Visst, de duger, de håller formen någorlunda, och borde hålla i många, många år. Men det är inte sköna att måla på.

Jag hoppas att kunderna finns kvar fast mina priser - och kvalitet - höjs. Jag har låga priser. Jag lovar. Det beror bara på hur man mäter.

Jag älskar mitt arbete.