Jag minns inte hur det känns att vara frisk

Förra veckan fick jag en b12-spruta. Mina värden var så låga att det var nödvändigt. Och det skulle göra mig piggare.

Den här veckan har jag kanske känt att det funkar lite. Men då jag har så mycket att göra så gör sig utbrändheten påmind istället. Kanske är det ägglossningen som är tidig och PMDS som bråkar. Hursomhelst kommer mörkret smygande.

Senaste dagarna har jag skrivit två hela stipendieansökningar, håller på med en tredje, och igår hjälpte jag en vän skriva sin. Det har jag varvat med tre bokprojekt, två kundarbeten, förberedelse inför lördagens Lillajul på Torgare (kom och köp julklappar av mig!), och försök att hålla brasan vid liv och humöret uppe.

Det blir lätt såhär. Så fort orken kommer så tvingas jag arbeta allt vad jag hinner. Jag lever redan på mindre än existensminimum och behöver pengar. Som på riktigt, det är lite panik. Och dessutom har jag ju nog lust att göra mina kreativa projekt - så de vill jag ju ta tag i så fort orken finns.

Men jag blir så lätt överväldigad. Tankarna snurrar och sömnen lider. Axlar och nacke bränner. Magen gör ont och hjärtat bultar. Alltid något som gör ont. Och ofta gråter jag. Jag tycker väl synd om mig själv. För i ärlighetens namn; jag minns inte hur det känns att vara frisk.

Det är en stor sorg att bära på. Men jag minns faktiskt inte. Hur det var då jag orkade till skola eller jobb. Då jag höll i filmprojekt, eller skivinspelningar, eller konsertplanering. Då jag reste världen runt.

Jag minns inte. Och jag vill knappt tänka på det. Redan tanken gör mig stressad.

Jag ber att jag ska få vara frisk. Inte ha ont. Inte vara ledsen, hormonell och mörk. Jag ber om ljus, och kärlek.


Kommentarer

  1. Ja, vad ska jag säga. Hoppas ju förstås på ljuspunkter. tyvärr tar det ju tid att kravla sig uppåt och ekonomin o fpas oförståelse gjorde att åtminstonen för mig räckte de längre >_< Och försiktig får jag vara säkert resten av livet. Frisk...relativt...Jag kan nu berätta att efter 8 år så har jag fått börja minska på medicin. Ja, alltså efter 8 år av att aktivt själv försöka bli friskare. Nä, alltså ja är värdens sämsta på att trösta, det tycker Johnny oxå :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du behöver inte trösta, tack för orden iaf! Och jo, man får nog räkna med en lång tid (som det ju redan gått) och ännu längre - och acceptera läget.

      Radera
  2. Jag rekommenderar denna bok; http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/lyckofallan-9789127133136 för dig. Jag tycker personligen inte om namnet på boken, men innehållet är verkligen värdefullt. ACT har åtminstone hjälpt mig att bli lugnare och tryggare i att acceptera den smärta jag just nu inte kan förändra, och bli mer tillfreds och lugn med "mörkret" när det kommer över mig. Finns också massor med vetenskapliga artiklar över hur ACT hjälper mot kronisk smärta, menssmärtor med mera på nätet. Hoppas detta kanske kan hjälpa dig!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar