Skönheten i min själs närvaro, och egots frånvaro

Häromdagen fick jag från två skilda håll komplimanger gällande mitt skrivande, både i min debutbok Kärleksbitar, men också här på bloggen. Komplimangerna handlade om min förmåga att så vackert beskriva väldigt vardagliga saker. Och det är just det som jag oftast får höra - att jag förmedlar skönheten så bra, i något som många kanske ser förbi eller inte kan sätta ord på utan att det låter platt.

Det är inte så att jag försöker. Jag försöker inte hitta de mest poetiska orden, jag kämpar inte med att förgylla något tråkigt, eller göra det vardagliga glamoröst. Jag skriver väldigt ärligt - och jag upplever verkligen de här vardagliga små händelserna som stora, vackra. Men man behöver inte ha talangen att skriva ner det, hitta ord för det, för att själv uppleva skönheten i allting.

Jag tänker egentligen ganska sällan på mitt så kallade uppvaknande. Jag tänker ganska sällan på hur jag beskriver min egen tro och spiritualitet. Då det kommer till ord är det detta jag har svårast med. Min själs kärna kan jag lättast beskriva genom de vardagliga händelserna, relationerna och känslorna. Jag har väldigt svårt att sätta ord på vad "gud" betyder för mig, hur jag ser på själens resa, eller förklara varför jag tror att jag verkligen pratar med änglar.

Och jag ser inte att det skulle vara nödvändigt heller. Jag utövar ingen religion utan har min egen, personliga tro, eller livsåskådning, och den rör ingen annan. Den är bred och stor och "gud" för mig omfattar allting, jag behöver inget namn på den, och jag ser ingen orsak till att behöva förklara den åt någon.

Men eftersom jag idag snubblade över en intervju med Eckhart Tolle så kan jag i alla fall i korthet beskriva vad det är jag upplever då jag fångar skönheten i ord.

I början av mitt så kallade uppvaknande så var det Eckhart Tolles bok "The power of Now" som verkligen skjutsade iväg mig på den bana jag är idag. Så är det för många jag känner, och den kom rekommenderad av nära vänner då också, för många år sedan.
Jag började förstå vad egot var. För de som verkligen inte förstår konceptet "ego" ännu så rekommenderar jag verkligen Tolles böcker. Jag började förstå vem jag varit, eller trodde jag var, och vem och vad jag är egentligen är. Det fanns mycket i boken som kanske inte resonerade helt med mig, men i det stora hela så kände jag egot kämpa emot den här nya informationen om dess existens, och jag kunde långsamt börja släppa det, eller rentav ta död på det. Det tjänade mig inte längre att låta det styra över mig.

Det här är en process som fortfarande pågår idag. Men faktum är att nu då jag tänker tillbaka på vem jag var innan mitt uppvaknande så känner jag inte igen henne. Mitt minne är faktiskt väldigt dåligt, för jag kan inte resonera med mina tankar och känslor i min ungdom. Jag vet nu att jag aldrig var de tankarna eller känslorna.

I intervjun berättar Tolle om hur han tog livet av sitt ego. Han hade gått i självmordstankar, hans liv verkade hopplöst. Och han upprepade flera gånger "Jag orkar inte leva med mig själv". I något skede slog det honom vad han höll på att säga till sig själv. "JAG orkar inte leva med mig SJÄLV". Han började fundera på vem JAG var, och vad det där SJÄLVET var som han inte orkade leva med. Och då egot blev ertappat och belyst, så dog det.

Då han vaknade nästa dag såg allting annorlunda ut. De gamla möblerna, pennan, fågeln som sjöng utanför fönstret. Han vaknade i egots frånvaro, och i sin egen totala närvaro. Stillheten, och evigheten, som finns inom oss alla, var äntligen inom räckhåll för honom. Han var den stillheten, han var evigheten.

Och det är så jag kan skriva som jag skriver. Det är så jag kan SE världen så som jag ser den. De stunder då jag verkligen är i min själs närvaro, och i egots frånvaro, då upplever jag skönheten i mig själv och i allt runtomkring mig till den grad att den är oförnekbar.

Visst, det finns stunder av mörker. Då egot målar upp en allt annat än smickrande bild av mig själv. Då jag är hopplös, patetisk och oälskbar. Men de stunderna blir allt kortare. Och jag försöker skriva om dem också - för i efterhand kan jag också se de stundernas skönhet. De är andetag att växa i.

Ofta har jag lättast att uppleva själens närvaro och egots frånvaro i närheten till andra. I kärlek, intimitet, vardaglig godmorgon-puss. Då ljuset och kärleken är så närvarande, och speglingen i någon annans skönhet blir min egen skönhet... Ibland krävs det bara en glimt av den närvaron för att jag ska påminnas om min egen storhet, min egen närvaro, och guds oändlighet.

Lite av det kommer i nya boken; "Glimtar av närvaro". Snart i en läshörna nära dig ;)