Måla vägg & lära känna sina gränser

En av de saker som INTE var på listan över små renoveringsobjekt var vardagsrumsväggarna. Det betyder ju tyvärr inte att man därför låter bli att få idéer som man i stunden vill förverkliga.

Det finns en fin turkos, mönstrad fondvägg i vardagsrummet, men resten av väggarna var skitigt vita, skröpliga 80-talstapeter som jag tänkte att jag målar på. Vitt bara, så det blir en ren, vit, skröplig yta istället för den skitiga tapetlooken. Vit målarfärg hade jag redan hemma, torkar på en halvtimme stod det på burken. Hahaa, tänkte jag. Vilket lätt och smidigt projekt!

Jag hade provmålat en liten bit innan, så jag visste att tapeten håller att måla på. Nå, då jag väl börjat på lite större ytor bubblade förstås tapeten lös rejält i alla fall. Så jag började riva. Riva, riva. En hel dag rev jag och målade vitt på den bit av väggen jag börjat på.

Nästa dag inser jag att utan skröpliga tapeten under så är vitt väldigt vitt. Jag har redan ett helvitt kök, och önskade mer färg. Och jag förbannade tiden jag satt på att måla två varv vitt.

Här ser man att till höger har jag målat vitt, och resten är ännu skitig tapet.

På måndag åkte jag och köpte en jätteljus, varm grå färg. Måndagen som skulle bli tisdag innan jag var klar.

Jag började med att måla över det vita som jag redan målat. Sedan rev jag tapeter. Och rev, och rev. En vän hjälpte mig en stund med att dra färg på de områden jag redan rivit klart. Och sedan fortsatte jag i min ensamhet. Jag kom så långt som kring hörnet fram till nästa fönster. Då insåg jag att mer klarar jag inte idag. Och så målade jag ännu de dubbla varven färg.

Och tittade på klockan.

04.44.

Jag blev chockad, nästan panikslagen. Jag hade varit igång i nästan 20 timmar i sträck. Jag hade inte tagit min kropp i beaktande. Jag hade tappat kontrollen över tiden. Sista gången jag såg på klockan var vid midnatt, och då tyckte jag att jag nästan var klar. Vart de fem timmarna tog vägen vet jag inte - tapetrivning och målning är tydligen mer tidsödande än vad min hjärna fick ihop.

Igår, och ännu idag, har mina händer varit svullna och sjuka. Och fötterna kan jag knappt stå på. För att inte prata om järnklimpen som är min nacke och mina axlar.

Jag har problem med min regulator. För ett halvår sedan hade min kropp inte klarat detta. Så jag är ju glad att den mår bättre. Men mitt huvud har fortfarande inte koll på energiförbrukningen, medvetenheten är inte riktigt hundra procent. Då jag orkar i stunden, så då förstår jag inte att sluta i tid. Jag vill med all makt få klart det jag håller på med, för att jag vet att nästa dag kan vara en dålig dag. Men då jag inte slutar i tid så ÄR nästa dag en dålig dag.

Söndagen efter långa terassbyggardagen var idel migrän. Och gårdagen efter väggdagen var sjuka händer och sängligg. Var medveten. Känn dina gränser. Din kropp är ditt tempel.

MEN väggen är jag nöjd med (och ignorerar tillsvidare de få kvadratmetrarna som ännu är kvar, samt att det behövs lister i hörnen och sånt tjafs).

All min konst verkar resonera bra med den ljusgrå väggen, det känns som att rummet fick en ny identitet. 

Älskade mammor kom också förbi igår och satte sista lastpallarna på plats till norra terassen. Lite mer stenplock, lite ribbor i springorna, och "staketet" - och så blir det terasshäng!