Nyx & Erebus - kärleksdikter kan äga sitt eget mörker

Jag försöker hålla mig från att dela alla mina dikter innan min diktsamling kommer ut. Men det finns vissa saker jag bara vill dela med mig - det är ju därför jag har min blogg. Och denna vet jag inte om passar in i samlingen.

Igår blev jag kärleksfullt puffad att läsa lite om Nyx och Erebus i grekisk mytologi. Jag har inte varit insatt i den mytologin på många år, och tror faktiskt inte jag hade hört om det här vilda, mörka, magiska paret förr. Men de födde genast en dikt då igenkänningsfaktorn var enorm.

Nyx & Erebus

På skapelsestupets kant står vi,

Nyx och Erebus, i mörkret omvälvda,

med fötterna starkt förankrade i

kaoset som fött oss,

men ständigt balanserande,

omskakade av livsvirveln

Ditt mörker smiter in i mitt

mörkaste, heligaste, vi förenas

i en rörelse lika mild som

våldsam

Våra våndor, våra ärr och våra

tårar blandas, ger liv åt

något helt nytt

Ur mitt sköte föds vårt Ljus,

och vår Dag,

som våra avigsidor, och ändå

precis allt vi är, gemensamt större

än i separation

Ur oss föds, och återföds,

Kärleken, skapad i kaoset vi är,

dras ut av livsvirveln, ner i

skapelsens famn