Här är jag. NU är jag.
Idag kom en del tankar kring nuet till mig och jag tyckte det var dags att skriva om detta. Redan då jag läste Tolles bok, för en hel hop år sedan, började jag försöka släppa både dåtiden och framtiden för att faktiskt försöka leva i nuet. Jag förstod ju djupt inne i både själ och hjärta att tiden inte finns - att nuet är det enda som existerar. Men det var inte helt enkelt att släppa taget.
Förr var jag väldigt nostalgisk, och levde mycket i gångna tider. Jag var också en stor drömmare, och drömde om framtiden passionerat och hetlevrat. Båda dessa saker gjorde att jag inte helt och fullt upplevde nuet, då i stunden, och jag samlade på mig en hel del press och stress, samt en känsla av distans till allt som hände mig.
Det var först då jag blev utbränd för några år sedan som jag verkligen tvingades stanna av. Befinna mig i, och acceptera, nuet. På grund av stressen hade jag förlorat en hel del av mitt närminne och min fokus. Då jag var som sjukast var det fullkomligt omöjligt att minnas tider och dagar och passa dem, och bara tanken på att ha någon inbokat nästa dag gav mig panikångest. Då man mår så dåligt kan man inte annat än finnas bara i nuet och försöka bli hel igen.
Fast det har varit ett helvete att försöka få kropp och själ att läka från utbrändheten så är jag tacksam. Så mycket onödigt har fallit från mitt liv.
Självklart måste också jag leva i tiden, så att säga. Det är ju så vi kan samexistera i det här fysiska livet. Men tiden är ingen konstant. Tiden är ett verktyg vi kan använda oss av. Tiden är rörelse och förändring, ingenting som vi ska tillåta styra oss.
Eftersom jag fortfarande kan ha svårt att planera in saker försöker jag leva så spontant som möjligt. Det är för att ge kroppen tillåtelse att må så bra den kan - ibland håller den helt enkelt inte för de planer jag gjort. Och så att psyket ska tillåtas må bra - utan press och stress. Och själen ska vara närvarande, aldrig på distans.
Jag lever väldigt sällan i dåtiden. Visst, jag är fortfarande nostalgisk och tycker om att prata om tider som gått, se på foton, och minnas. Men jag behandlar väldigt mycket av detta i sådant jag skriver, till exempel. Jag vill inte återuppleva varken smärta eller kärlek om och om igen, utan skriver hellre ner det, ger det ifrån mig, men så det finns att återkomma till ifall jag vill. Jag vill uppleva känslor i nuet istället.
Därför har jag också blivit bättre på att förlåta sådant som varit. Jag förlåter i stort sett alla. Både såna jag känner, som sårat mig, men också mänskligheten i stort. Det betyder inte att jag orkar med alla människor, eller behöver ha med dem att göra. Men jag bär inte på agg. Försöker i alla fall att inte bära på agg - för det existerar bara i mitt huvud, dåtiden är inte nuet. Det är inte verkligt, inte längre.
Jag gillar ett uttryck som återkommit ibland. Att det inte är någon vits att planera för framtiden, ifall den kommer och blir till nuet och du är inte där för att uppleva den.
Vi lever så ofta i planerna, väntar. Sommarens semester, eller helgen då allt det roliga ska ske, eller några år framåt då man har hem och familj... Ja, det är olika för alla. Men väldigt många lever så, inte alls i nuet.
Jag drömmer fortfarande. Jag drömmer fortfarande passionerat och hetlevrat om det där stora, gamla huset. Och den stora, stora kärleken. Familj, i någon form, ett hemma som känns rätt för mig. Men jag gör det på ett så manifesterande sätt jag kan, jag tackar redan för att jag har det, jag försöker skapa det genom mina tankar.
Men jag har väldigt svårt att planera för stegen jag behöver ta för att nå dit. För det känns svårare, ger mer press. Jag vet att jag bara kan skapa HÄR och NU. Så jag försöker odla den där känslan av kärlek och trygghet, och försöker känna tillit att framtiden blir lika kärleksfull och trygg utan att jag planerar, väntar, stressar och våndas med någon känsla av att jag nu är förutan. Jag är inte förutan. Jag har allt jag behöver, HÄR och NU. Ingenting annat existerar.
Välkommen. Du är här nu.
Jag hoppas du trivs.
Kommentarer
Skicka en kommentar