Ett inlägg om älskade katter

Förra veckan fick min älskade Klöver ett fult, infekterat sår på huvudet, efter ett slagsmål antagligen. Hans ansikte var uppsvällt och han åt inte, bara sov och sov. Det blev veterinärbesök, det forsade äckligt var ur hans huvud, och han hamnade på antiobiotikakur.

Nu mår han bättre, och äter nästan alltid frivilligt sin medicin ur handen på mig. Men ack vad det gjorde ont i hjärtat då han var sjuk, och vad rädd jag var att han skulle lämna jordelivet.

Klöver är min bästa vän. Det är några år sedan jag tog hand om honom, då var han redan vuxen och hade levt ett lite råddigt liv. Det tog ett par år innan vi blev som vi är nu. Vi lever i total symbios, och vi har full tillit till varandra. Det är inte som man brukar säga om katter, att människor inte har katter, utan katter har människor. För mig och Klöver är det nog så att vi har varandra.

Vi ger varandra healing, värme, sällskap. Han är ganska självständig, han är enorm och därmed stor på sig, och regerar antagligen över hela byn. Men i min famn, eller då vi ligger i sked på soffan, är han som en liten kattunge som älskar sin mamma. 

Jag som alltid sett mig som en hundmänniska har fått tänka om. Familj som familj, säger jag. Djur som djur. De kan alla komma så nära att hjärtat nästan brister av kärlek.

Passande nog ringde min vän Pia strax efter veterinärbesöket, och funderade om jag kunde fota hennes nya lillkisse Alma. Och familjeporträtt är ju något av det jag gillar mest - speciellt om det är med djur :)

Så här följer några urbota söta bilder på Alma Matilda Katthildur Majudóttir.