Livsåskådning (och PMDS)

I det här inlägget kommer jag antagligen att använda uttrycket "jag tror" väldigt ofta. Jag måste det, för det är mina sanningar och ingen annans. Och ingen behöver säga att "jag tror mig veta något" om jag skriver "jag tror".

Jag har just kommit upp över ytan efter några svåra PMDS-dagar. Ni kan läsa mer om den diagnosen HÄR. Jag vill helt enkelt skriva mer om hur det faktiskt känns - inte bara hur det funkar biologiskt sett.

Och ja, det känns som att komma upp över ytan, efteråt. Som att vakna. Ibland, eller oftast, med en hel del skam över hur jag betett mig, eller känt mig, under de värsta dagarna.

Jag har ju nu följt med min cykel, mina mönster, mitt mående ett par månader. Jag har också räknat bakåt, tänkt på sommaren, och våren. Så långt jag nu minns tydligt mina upp- och nedgångar. Och jag är ganska säker på att PMDS är rätt diagnos.

Många av mina gamla sår är behandlade. Jag anser mig vara rätt upplyst. Jag har ett relativt gott självförtroende. Jag anser mig vara en älskande, snäll, varm, kreativ och fin människa. Ett par veckor i månaden, i alla fall.

Men efter ägglossning börjar symptomen. Först allmän trötthet, och ett ointresse att göra något alls. Det där att ta itu med, att inspireras, att göra. Det försvinner ganska långt. Någon vecka kan jag nog försöka, men jag minskar på arbetsbördan, och tillåter mig själv att ligga på soffan också. Kroppen kräver det. Huvudet orkar inte med något annat.

Sista veckan innan mens börjar det gå överstyr. Ja, eller hormonerna går överstyr, gör sig verkligt påminda. Och de sista dagarna innan mens är jag "inte mig själv". Det är knappast riktigt sant, men så känns det. Jag har inte kontroll över mina känslor - och alla mina sanningar är som bortblåsta.

Jag är värdelös. Fet. Ful. Äcklig. Oduglig. Fruktansvärt ensam.

Det hjälper att ha någon nära. Att bli kramad och påmind om sanningarna. Men allt som oftast har jag ju inte någon som kan släppa allt de har för händer och komma. Och då blir det värre. Då blir det än mer drama inom mig - alla tycker jag förtjänar detta. Alla vill att jag ska genomlida detta ensam.

Det känns som att dö.

Och jag vet att det finns de som lider av depression "på heltid". Att det finns de som har andra svåra sjukdomar som de lider av varje dag, fysiskt och psykiskt. Jag vet att jag ska vara glad att jag lever och att jag har en diagnos som går att leva med.

Men det känns som att dö. Som att jag kommer att spränga av oförklarlig ledsamhet, sorg, ilska. Jag vill bara att smärtan ska försvinna. Jag tillbringar dagar på soffan och jag gråter floder.

Det värsta är nog att det känns så oförklarligt. Jag söker upp drama, eller försöker hitta orsaker till ledsamheten. Och hittar förvisso ibland orsaker som kunde duga. Men faktum är ju att det är hormonerna som spelar mig ett spratt. Jag har ingen kontroll.

**

Men i något skede kommer mensen. Och någon dag efteråt kan jag andas igen. En kvarhängande ledsamhet spökar, men orken är tillbaka. Och mina sanningar.

**

Under de här dagarna, då jag ju varit så väldigt medveten om vad som händer i min kropp, så har jag försökt tänka logiskt. Försökt påminna mig själv om mina sanningar. Påminna mig själv om att de kommer att återvända bara jag överlever ett par dagar på soffan.

Tyvärr kunde jag inte styra tankarna så bra. Jag ville tänka att jag är tacksam för diagnosen som långt förklarar mitt mående de senaste tio åren eller mer. Att det liksom aldrig var mitt fel, det fanns inget jag kunde ha gjort åt det.

Istället tänker tankarna, eller hormonerna: Det finns inget jag kan göra åt det. Jag måste leva med detta resten av mitt liv. Minst 200 sådana här gånger till. Ensam. Ensam, ensam, ensam. Det känns oöverkomligt.

Men nu då jag vaknat igen är jag också tacksam än en gång. Mina sanningar kommer tillbaka.

Det finns en orsak till att jag, min själ, valt ett liv med PMDS. Visst, det kan hända att jag ska uppnå någon ny spirituell nivå där jag automagiskt kan släppa taget om kroppsliga sjukdomar.
Men mer troligt är att jag valt ett liv där jag har svårt att älska mig själv - där jag kanske är svår att älska (iaf hela månaden) - bara för att bevisa för mig själv att det nog går, jag är värd det, jag ska leva i kärlek.

För det är det jag tror. Mänskliga relationer, intimitet, att känna någon i det innersta, det är det som inspirerar mig mest. Det är kärleken jag är här för att uppleva, denna gång. Och uttrycka - i konst, och ord.

Jag tror också att universum testar. Eller att våra själar valt motgångar för att vi ska växa. Det gäller både i min kärlek till mig själv, och i andras kärlek till mig. T.ex. PMDS är inte lätt att leva med, varken för mig själv eller de i min närhet. Men jag vill ju tro att kärleken vinner över sådant, alla gånger. (Sådant tror jag inte på en sekund då jag har min värsta vecka.)

Jag vill tro att jag kommer att kunna må bättre framöver, att jag lär mig hantera sjukdomen, och att de i min närhet kan acceptera, förlåta och älska mig trots sjukdomen. Men även om jag har 200 värdelösa dagar till i mitt liv - så tänker jag försöka acceptera dem som de är. Att försöka ta emot lärdomen, känslorna, upplevelsen till fullo.

Det låter stort va? Ja, om en månad vet jag nog inte vad fan jag babblat om här. Lögner!

Men just nu kan jag ta till mig sanningen att kärleken vinner.

PS. Om någon är förvirrad över vad jag egentligen tänker om kärlek. Gott och ont, och sådant. Så i korthet:
Jag tror att i denna verklighet så finns det gott och ont, kärlek och rädsla. Båda måste existera, men jag tror man ska göra allt man kan för att leva i det goda. I kärleken.
Jag tror också det finns en högre existens, ett högre plan, våra själars hemman. Där tror jag att allt är neutralt - men att det i sig är gott. Ljust. Kärlek.

Det är en paradox, och det är en tro som förändras ibland. Men kärleken här, på det här planet, i den mänskliga upplevelsen - den är mycket verklig. Och jag försöker leva i den.