Minus trettiotvå

En av taggarna till det här inlägget blev "överlevnad". Jag visste inte hur jag annars skulle kunna beskriva temat. Jag är inte på det sättet insatt i så mycket överlevnad, på grund av mina rädslor och fobier just nu är jag till exempel inte aktivt vildmarksmänniska eller så.

MEN jag bor på ett sätt som kräver en hel del överlevnadsinstinkter - och äkta finländsk sisu. Inatt var det minst -32 grader här i nejden. Det innebar att jag sov med kläderna på, under två täcken, och på ett härligt fårskinn. Katten Klöver låg bredvid och nös, stackaren har kattflunssa.

Jag eldar minst tre korgar med ved varje dag, och jag kan knappt sitta och arbeta vid datorn eller göra något nyttigt i huset. Enda platsen man trivsamt kan sitta på är vid spisen. Och trivsamt är kanske ett snällt ord - det tar på ryggen och nacken att sitta ihopkurad på en liten pall...
Övervåningen har jag haft "stängd" redan någon månad, och där uppe är det rimfrost på insidan av fönstren. Det är en plåga att gå upp till sovrummet och hämta kläder, och det är jobbigt att inte kunna vara där uppe och till exempel göra inventeringen klar för företaget. Men det är helt enkelt så nu.

Observera att jag inte direkt klagar. Jag förklarar - konstaterar - berättar. Jag har valt att bo såhär, och skulle inte byta det mot en varm lägenhet. En bastu hade varit trevlig, eller ett aningen tätare hus, eller lite mer optimerad uppvärmning. Men jag trivs såhär.

Min drömbondgård som jag hoppas renovera nångång framöver kommer säkerligen också att vara aningen kyligt då det närmar sig -30. Men det är okej.

Jag älskar att vara nära mina rötter. Att känna sisun, och känna att jag överlever, inte bara lever. Det ger mig en sorts styrka. Jag är inte bekväm - jag är medveten. Naturens starka krafter ligger strax utanför och flåsar - och stundvis tar de sig in på det här sättet och får mig att inse min litenhet.

Någon kanske tycker det är dumt att bara vilja "överleva", då vi har kommit så långt i utvecklingen, och har det så bra ställt i Finland att vi gott kan bo bekvämare. Ha tid för annat än att elda och sitta och frysa. Men för mig är detta livskvalitet. Inspirerande, och utmanande.

Jag inser nog att blir jag utan ved, och el, då skulle jag tvingas söka skydd annorstädes. I dessa temperaturer dör man faktiskt ganska hastigt. Men också den insikten väcker stor respekt för dem som kom före mig. Rötterna ligger så nära ytan då man lever så här.

Jag tänker till och med tankar om eskimåer. En vän berättade att t.ex. på Grönland är det, eller har i alla fall varit, kutym att om en främmande man kommer till byn så tar en av kvinnorna hand om honom och sover med honom - för att hålla värmen. Jag förstår det - och saknar förstås sovsällskap. Men den där självklarheten i att hjälpas åt bara för att få värme - den är inspirerande. Hjärtvärmande.

Igår började jag också göra en drömfångare åt syster och Set. Det var aningen svårt ihopkurad vid spisen, och resultatet blev ju inte perfekt. Men den är desto mer full av sisu och schaman-vibbar då den gjorts i dessa omständigheter. Tänker jag i alla fall.

Och även om det tydligen är varmare än -30 idag så måste jag nu gå tillbaka till spisen innan fingrarna fryser till is. Bara för att understryka kylan här inne så kan jag ju berätta vad jag har på mig; Två par långkalsonger, och mina varmaste harembyxor (som tyvärr inte är särskilt varma). Två par strumpor, och ett par yllesockor (men jag tror jag ska utöka till ytterligare ett par yllesockor). En topp, och en militärskjorta, och en stickad tröja. Och en mössa (RIP Djupsjöbacka skola).
Jag saknar yllekalsonger, eller ylleunderställ överlag. Senast inför nästa vinter måste jag utöka mitt vinteröverlevnadslager.

 Så må gott, håll er varma, håll er nära varandra.